Rumänien för Dog Rescue del: 3

man blir väldigt ödmjuk av att vistas bland så många liv, som är i händerna på mig och alla andra människor.
dom har en väldigt liten chans att hittas och väljas för att bli en ny familjemedlem.
medan dom flesta av oss tittar hos kennlar och annonser för att hitta den valpen från den rasen vi vill ha.
missförstå mig rätt, jag ser absolut inget fel i det.
även dom valparna är ett liv som behöver ett hem, det är synd bara att det känns lite som om det är antingen eller.
antingen så är man en renras-människa, eller så är man en blandras-människa.
och man ser lite ner på varandra från båda sidorna.

själv har jag en renrasig Border Collie, som kommer från en bondgård på Tjörn.
när jag köpte honom, så var det av 2 anledningar.
1: jag ville ha en Border Collie, det har alltid varit min absoluta favoritras.
2: jag var inte insatt i hur det såg ut med gatuhundar. visste inte riktigt att jag hade det alternativet.
hade det sett annorlunda ut om jag var lika insatt idag, som jag var då?
jag vet faktiskt inte.. jag är övertygad om att jag i båda fall hade haft 1 renrasig, och minst 1 gatuhund

men när man är där, och man får träffa dom alla själarna, och man slås av hur lika dom är fast det döljs av hur olika dom beter sig.
att man ser hos alla hur kärlekstörstande dom är
hur suget efter kärlek, både från människor och från andra hundar, är större än allt annat
och samtidigt så visar alla det på sitt unika sätt.
man kan inte låta bli att fastna för var och varannan, och jag kunde i princip se varenda hund som en syster/bror/mamma/pappa till min hund Barkley

paddock efter paddock kom utrusande, och man möttes av glädje och kärlek från alla håll och kanter.
alla hälsade på mig, men alla ville nästan med en gång till Adrian för kärlek från flockledaren.
och efter ett tag så frågade Adrian mig om jag kunde hjälpa dom med att testa att sammanföra 2 paddocks eftersom dom behövde en av dom tom.
så han ville att jag skulle vara med och först analysera dom 2 olika paddockarna under lek, och sen vara med vid sammanförandet av dom båda flockarna ifall nåt skulle inträffa.
jag fick träffa båda flockarna vid separata tillfällen och jag sa vad jag tyckte.
”med största sannolikhet så kommer mötet gå bra om vi ger dom tid och space. Men om det kommer skita sig mellan nån så är det mellan petra från denna flocken, och Giulia och xxx från den andra”
Petra är för intensiv och upp i varv, och som Giulia och xxx hanterade dom andra stressade hundarna som dom kände så ser jag en risk för att det KAN smälla här, men det borde inte bli allvarligt eller långvarigt.”
vi pratade lite fram och tillbaks om olika möjligheter och jag berättade hur jag tyckte att det skulle skötas, och vi beslöt oss för att köra.
jag satte på mig ett par handskar jag har som jag brukar ha när jag jobbar med aggressivitet (inte för att dom skyddar, utan för att dom är gjorda i ett material som gör att det är väldigt lätt att få grepp om hundar) och vi körde igång.
jag blev själv nästan lite chockad över hur rätt mitt antagande hade varit.
Giulia och xxx möttes av Petra som kom fram för intensivt, för nära, för fort, och Giulia bröstade upp sig tillbaks.
jag antar att den tiden som jag önskade skulle fått finnas, inte fanns, för att agerandet från tanterna som jobbade där, och assistenterna kom alldeles för tidigt och inte korrekt för min smak.
Adrian gav däremot både tid och space, precis som jag önskade att dom andra gjort också.
rätt var det var så small det och både Giulia och xxx satte tänderna i Petra.
jag fick tag i Giulia och fick bort henne rätt snabbt och enkelt och gav henne till en av assistenterna och fick sen ett bra tvåhandsgrepp på xxx som hade satt tänderna i petras öra och höll fast.
i samma sekund som jag inser att det enda man kan göra nu, är att bända isär munnen på xxx, så ser jag att damerna inte ser vilket bett xxx har fått (eftersom dom är på andra sidan av hundarna) så dom bara drar på.
och eftersom jag, dels aldrig pratar i dom här situationerna och dels inte pratar rumänska, inte kan säga nåt, så släpper jag ena handen och tar tag i en av assistenternas hand samtidigt som jag skakar på huvudet, för att visa att han inte ska dra.
korkad som jag är, så innebär det också att nu sitter min hand precis framför munnen på xxx och petra.
Petra biter till i panik över mitt ena finger, men släpper förvånandsvärt fort, och xxx sätter tänderna 2 gånger snabbt över handryggen.
även detta reflexbett och hon släpper båda betten med en gång.
detta innebär dock att nu är petra loss, och vi får isär dom.

inget av vad som hände är nån av hundarnas fel
inga av hundarna är aggressiva eller förtjänar ens en korrigering.
det var ett helt vanligt bråk i en pressad situation där hundarna kände sig trängda för att vi hade för bråttom.
vilket jag talade om för stackars Adrian som så klart skämdes.
jag förklarade att ska man jobba med hundar så är detta alltid en risk, och ska man jobba med rädda eller stressade hundar så är detta mer en tidsfråga än nåt annat.
och jag beundrade att han i princip på daglig basis utsatte sig för den risken, och att detta var ingens fel.
vi fick helt enkelt vara med när hundarna pratade med höjd röst med varandra.

paddockrna slogs ihop, minus dom 3 kombatanterna. Petra måste plåstras om lite granna vid örat och giulia och xxx ska få en annan paddock.

Alina tog hand om såren och gjorde rent dom lite snabbt och sen fick jag vara med om 2 steriliseringar.
inte min favoritdel på resan, men intressant att se.
tyvärr så började nu ögat svullna upp riktigt ordentligt efter sticket, och resten av ansiktet började följa med.
jag fick ta en sista promenad runt dom paddockarna som jag inte fått besöka än, och föll ohandlöst för en flicka som heter Jojo.
Nu efter att jag lyckats sammanföra Martina med mitt förstahandsval Lea, så är det Jojo som leder min lista.
Fantastiskt fin flicka, som är extremt rädd utav sig.
jag tror hon kan funka med mig och Barkley.
jag hoppas att jag får en resa till så att jag får chansen att tillbringa lite mera tid med henne.

efter detta så var det dags att bege sig till hemmet igen, och det resulterade i ytterligare en tripp till affären där jag köpte mer vatten och mat till hundarna och tog ytterligare en för lång promenad.
kom hem hem och tillbringade drygt 1 timma på skype med flickvännen där jag stolt visade upp mitt svullna ansikte och sökte sympatier för att bilen skulle komma och hämta mig kl 02 på natten, och jag hittills bara sovit 3 timmar drygt på hela resan.
och sen gick det snett igen.
efter att vi lagt på så fick jag en blixtrande huvudvärk och jag var tvungen att släcka ner alla lampor eftersom jag inte klarade av ljus.
tror det var en reaktion på sticket och solen.
så från 23-02 så pendlade jag mellan att ligga raklång på golvet i vardagsrummet och att kräkas på toaletten.
jag tog en snabb promenad runt kvarteret för lite frisk luft medan jag väntade på bilen.
det var inte direkt lugnande när man såg chaufförens min när han fick se mitt ansikte.
han såg ju när jag blev stucken, och nu fick han även se resultatet.

vi åkte iväg och hämtade först upp damen som hade passen och skulle hjälpa oss att checka in,
sen gick resan till flyget smärtfritt, förutom att vi var tvungna att panikväja för en hund precis när jag höll på att somna, vilket skrämde skiten ur mig
tog ett bra tag innan den kittlande känslan från benen försvann.
incheckningen gick smidigt, och jag behövde inte göra nåt förutom att fylla i ett papper per hund.
sen var mitt jobb i princip klart.

panik#1
när vi väl fick boarda planet, så blundade jag lite medan resten av folket skulle på, och dom skulle gå igenom säkerheten.
jag tänkte slumra lite tills dom kom med fikat.
helt plötsligt krängde planet till och min reaktion var ”jupp.. det var ju inte otippat direkt.. trodde iofs jag skulle stryka med i bilen på väg hit, men en flygkrash är ju rätt passande också”
när jag öppnade ögonen så inser jag att planet ”krängde” för att vi hade mellanlandat i munchen.
jag hade missat hela takeoff, och hela flygningen.
jag var rätt trött tydligen.
panik#2
när vi väl landar och jag tar en titt på biljetten för att kolla vilket gate jag ska till, så ser jag att vi har landat 5 minuter efter att min nästa boarding är.
så jag springer hela vägen till gaten, och munchens flygplats är fan inte liten.
kommer fram och min gate är helt tom.
kollar tavlan ovanför disk, och mycket riktigt så står det att det är detta planet jag ska med, och det lyfte 09:10, och kl är 09:13
jag försöker greppa situationen och förstå hur man kan sätta 2 plan så tight.. kollar telens klocka igen, och ser att nu är kl 08:14
så min kl hade precis ställt om sig frånb Rumäniens tid till ”normal” tid.
så jag hade drygt 1 tim kvar.
lättnad kan man säga.

dags för att leta reda på rökrummet
strosar bort med hjärtat fortfarande i halsgropen, och hittar rätt.
det lustiga är att på väg in i rökrummet går jag förbi en tjej som är otroligt lik en tjej som jag dejtade när jag var ca 20.. vilket vill säga, länge sedan
vänder mig om när jag väl kommit in för att se exakt hur lik hon var, och när vi får ögonkontakt så fattar jag att det verkligen är hon.
i rökrummet i munchen.
rätt otroligt
hon är på väg för att hälsa på sin pappa som ligger för döden i Grekland.
vi röker lite, och pratar lite snabbt om ditt och datt, och skiljs åt sedan med ett löfte om att höras när saker och ting lugnat ner sig.

resten av resan gick förvånansvärt smärtfritt trots allt.

och det var en otroligt fin känsla att se dom komma till sin nya flock!
och jag har följt alla bilder på dom sen dess.
man får nog ett speciellt band till dom små liven när man följt med dom så länge.

tack för ordet
IMG_4628jojoIMG_4615 IMG_4612 IMG_4614 IMG_4601

One thought on “Rumänien för Dog Rescue del: 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s