I Rumänien för Dog Rescue del: 2

När jag går förbi bur efter bur i hägnet så är det första som slår mig ljudet.
det är en symfoni av uppmärksamhetskrävande skall som försöker överrösta varandra.
det andra som slår mig är lukten.
det går inte att sticka under stol med att det är en väldigt speciell doft/stank där
och det är nästan bra, för att när man tittar på hundarna (dom räknade med att dom hade ca 160-170 när jag var där) så är det lätt att se att dom flesta faktiskt ser lyckliga ut
dom får mat, mänsklig kontakt, skydd över huvudet.
dom får leka med vänner, dom får markera över andras markeringar i playpen(Lekplatsen där dom får springa av sig), och allt sker regelbundet.
stanken tvingar mig tillbaks till det verkliga i det hela.
att det här är hundar som, absolut har kommit en otroligt bit på vägen och fått en otrolig chans, men som helst ska gå hela vägen och komma till en helt egen flock.
MEN man måste komma ihåg att dom har det bra jämfört med hur dom hade det innan.

alla tog emot mig med ett leende och Alina visade mig stolt omkring i lokalerna, men berättade även sorgset om situationen, och svarade vänligt på alla mina frågor.

ljudet och lukten i ”valprummet”, var nästan för mycket.
Det gick inte att prata med varandra utan det var mer blickar mellan oss och hundarna i burarna.
Alina knackade mig på axeln och pekade sorgset på en bur nere i högra hörnet.
jag gick fram till den, och i den så satt det en jätterädd pitbull.
jag sträckta fram handen och den sökte först ögonkontakt med mig, för att sen långsamt ta sig fram och slicka mig 2 gånger långsamt på handryggen, och sen gå tillbaks längst in i buren.
det första som slog mig, var att den garanterat blivit misshandlad, hela kroppspråket tydde på gamla dåliga erfarenheter.
det andra var att den enda anledningen till att den kom fram och hälsade på mig, var för att jag ville det.
hälsade för att vara till lags.. för att inte jag skulle bli arg
tydligen hade dom fått ett samtal om att det var en galen pitbull på gatan som dom var tvungen att komma och hämta, för att den bet folk. vilket inte alls stämde enligt Alina.
Men dom ville bli av med den från gatan.
Man vet inte hur den hamnat där, men pitbullar på gatan brukar alltid tyvärr ha en tragiskt historia
som många av dom andra så klart

vi går runt bland dom olika ”paddocks” som hundarna är i(dom stora burarna på gården) där det vistas allt från 5-10 hundar per paddock.
i princip varje hund skällde mot mig.
det kändes som att alla ville berätta sin historia, och alla ville att jag skulle lystna på just dom.

efter ett tag så sa jag att jag inte kunde hålla mig längre.. jag ville träffa Fulga.
vi gick mot playpen, och han förklarade att det var där Fulga tillbringade sina dagar, efter en incident dom hade för ett bra tag sen.
dom vågar inte låta henne vara ihop med dom andra eftersom Fulga är en stor och stark flicka, och händer nåt så kommer hon garanterat gå vinnande ur det, men det kommer med största sannolikhet sluta sämre för den andra.
vi gick in och vi möttes av en glad hund som sprang fram till oss, nosade snabbt på mig, och sen vidare till sin favorit-Adrian och ville leka med honom.
jag fick chansen att leka lite med henne, eftersom Adrian lämnade oss ensamma och vi hade extremt roligt, och det var väldigt intressant att se henne in action, och se hur hon betedde sig, och vad som triggade henne.

Fulga

Jag fick även chansen att ta ut henne på en promenad i koppel ute på en äng.
Och det var där man märkte vilken styrka denna flicka hade.
jag tänkte först skriva att hon inte hade koppelvana men det är inte sant.
hon vet exakt vad koppel är, för hon ställer sig som ett ankare när hon ville lukta på nåt och jag ville gå vidare.
det var omöjligt att rubba henne om hon inte gick med på det.
när hon gick bredvid så gick det bra, men när hon ville gå åt ett håll, så var det bara att haka på.
jag testade att korrigera henne när hon gick fel, och även om hon inte gillade det, så lyssnade hon
det krävs mycket jobb och det krävs en van hand för den här tjejen.

efter ett tag så var det dags att få träffa första paddocken, vilket tyvärr även var dom (typ) enda som jag fotade.
sen blev jag lite för tagen för att ens minnas att jag hade med mig kameran.
det är en väldigt skön känsla att stå där i mitten och se 8 hundar komma lyckligt springandes mot en.
alla sprang fram och luktade på mig, vissa hälsade lite snabbt och drog sen vidare.
andra stannade kvar och ville leka.. ville kramas och ha kärlek.
nån vågade inte ens komma fram först, utan sneglade bara på främlingen.

Adrian har gjort ett otroligt bra jobb med att välja vilka hundar som ska bo ihop, och det är fascinerande att se hur det bildades par som lekte, för att sen bjuda in en tredje, och sen leka själva igen.
att se samspelet mellan dom, och även hur dom efter en stund, splittrades för att lukta av stället och se vilka som hade varit där.
och sen när dom kände att dom var klara (att tiden tagit slut) så samlades dom vid dörren, och var klara och redo att ge sig in i paddocken igen för att lägga sig i skuggan och vila.
underbart att få träffa alla dessa individer..
IMG_4597 IMG_4520 IMG_4522 IMG_4524 IMG_4525 IMG_4527 IMG_4529 IMG_4531 IMG_4533 IMG_4539 IMG_4541 IMG_4543 IMG_4545 IMG_4546 IMG_4550 IMG_4554 IMG_4555 IMG_4556 IMG_4559 IMG_4561 IMG_4562 IMG_4566 IMG_4576 IMG_4577 IMG_4582 IMG_4585 IMG_4592 IMG_4593 IMG_4594 IMG_4595 IMG_4596

One thought on “I Rumänien för Dog Rescue del: 2

  1. Vad kul att få läsa din berättelse.

    Jag själv var nere i Cernavoda förra året som första volontär för Save the Dogs.
    Från Göteborg gick resan till Stockholm och sen samma rutt som du åkte. Redan på flygplatsen i Bukarest såg vi 3 överkörda hundar. Det var väldigt jobbigt!

    Jag arbetade på hägnet i 10 dagar och bodde också i lägenheten de har där. Jag kände igen mig i din berättelse, hur tagen man blir av allting där att man glömmer att fota. Man är så upptagen av att ta in det som pågår där och man blir ganska förskräckt utav att det får fortsätta vara så.

    Mina dagar gick ut på att hjälpa till i hägnet från 07:00 till 17:00 och sen gå till matbutiken handla hem massa hundmat och sen bege mig ut på en promenad och mata alla de hundar jag såg.
    Det värkte i både kropp och själv att vara där, men jag är tacksam för att jag åkte och fick se det på nära håll för att kunna förstå det bättre. Man förändras lite som person tycker jag, man blir mer ödmjuk inför livet.

    En gång på en av mina promenader kom jag till en liten ödslig skogsglänt, där fick jag syn på några skygga hundar som verkade hungriga men inte vågade sig fram.
    Jag hällde ut en stor hög med hundmat och satte mig ner på marken och väntade ut dom. Efter ca 50 minuter vågade sig första hunden fram och åt av maten med en aptit jag aldrig skådat. Därefter kom ytterligare de andra hundarna ner. Två av dessa var svårt skadade (förmodligen påkörda av bilar) de haltade fram till maten samtidigt som de gnydde av smärta. Den ena hundens ben blödde för fullt och benet var av så köttet hängde ut.
    Vid detta laget vred det sig i min mage så jag skrev ner platsen jag va på och sprang tillbaka till huset där jag ringde till veterinären på hägnet.
    Jag blev upplockad direkt och vi åkte till den platsen jag varit på så de kunde fånga in hundarna.
    Den ena hunden avled tyvärr medan den andra klarade sig tack vara snabb vård.
    Jag är övertygad om att det var meningen med hela resan. Att få hjälpa en liten själ att undkomma döden.

    Med mig hem hade jag 6 stycken lyckliga hundar som fick träffa sina familjer på Arlanda. Det var ett glädjefyllt möte kan jag lova dig. Förmodligen kommer jag åka ner snart gen som resenär =)

    Ps: Ursäkta för världens längsta kommentar =)

    Mvh Cherie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s