hundgalningar

Det finns vissa kategorier av människor som alltid får slå nerifrån.
För att dom klassas som fanatiker eller bara rent av galningar.
Ett par exempel är feminister, djurrättsaktivister och vi hundgalningar.
I grund och botten så får vi delvis skylla oss själva(nu pratar jag bara om oss hundgalningar, men jag skulle lika gärna kunna dra alla över en kam).

Vi blir sällan hörda.. ingen tar ju riktigt det här med djur på allvar i den bemärkelsen.
Man räknar liksom att allt ska funka.. man ser hundar på stan, i parkerna osv.. och den stora massan ”mår ju bra”.
Man väljer att blunda för en hel del hemskheter, och som bekant, ser man inte så vet man inte.
Och vi, i ren frustration över att inte bli hörda när vi försöker förändra, slutar prata och börjar skrika.
Det är där vi har förlorat så otroligt mycket.
I ren panik så glömmer vi så enkla saker som t.ex pedagogik, eller hur folk i allmänhet funkar.
Och vi har kommit längre ifrån vårt mål.

Detta är ganska så logiskt och självklart för mig, så jag lämnar det, för det är egentligen inte det jag vill prata om.
Vad jag vill prata om är en besynnerlig konsekvens av det här.
Och i det här så ingår Cesar Millan.
Jag har fortfarande inte träffat nån som är hundkunnig/hundinstruktör/hundpsykolog osv som tycker speciellt bra om honom. Och det förstår jag, han är långt ifrån en favorit hos mig.
MEN, och förlåt att det tog sån tid, det är här det intressanta kommer.
Det är här det korsas mellan resultatet av att skrika istället för att prata och att bry sig om hund på en annan nivå än en ”vanlig” hundägare.
På nåt sätt så är det som att vi har förlorat tyngd i vad vi säger, även i våran ”branch”.
Cesar har fått sådan genomslagskraft med sin symptomhantering och sina enkla recept på hur du får en fantastiskt lydig hund, så att när vi förklarar att det bara är en tv-show, och att det inte finns enkla sätt att bli av med problem eller att det där med att alfa-rulla en hund skadar mer än det gör nytta, alternativt att vi råkar nämna att det är mycket lögner han kommer med, samt att många av hans metoder är direkt skadliga för hunden, ja då räknas vi bort som oseriösa hundgalningar.. igen!

Det är så lätt att se att det ”funkar” det han gör på tv.
Det blir så tydligt.
Och av nån anledning så har det blivit ok att utsätta sin hund för övergrepp, för att ”en hund behöver ledarskap”.
Och eftersom det ”funkar” det Cesar gör, så måste ju hans metoder vara rätt.
Och ja, det funkar, absolut!
Men, 2 saker.. jag kan få en hund att lyda mig blint genom att sparka och slå på den också.
Jag kan piska en hund varje gång den gör fel, och få den att sluta göra fel.
Är det rätt för det?
Hur kommer det sig att i hundvärlden så ska ändamålet helgar medlen, fortfarande gälla?
Varför har folk så svårt att förstå att en lydig hund inte per automatik betyda en lycklig hund?

Det är skillnad på att älska att ha hund, och att älska hund!

3 thoughts on “hundgalningar

  1. Tack! Bra att du tar upp det här. Jag har aldrig förstått hur han har kunnat bli en ”guru” hos hundfolk och många andra. Har haft svårt att se hur han har behandlat hundarna. Så varför sväljer folk det här med hull och år? Nä, bojkotta Cesar.

  2. Samma med barnuppfostran. Lydiga barn betyder definitivt inte lyckliga barn. Däremot söker människor snabba lösningar, ex populära ”nannyakuten” med sin skamvrå (en typ av alfarullning på barn) Jag tror tyvärr att matte, husse eller förälder alltför ofta speglar sig i hur barnet eller hunden uppför sig. Att lydiga barn= duktig förälder, istället för att se att fokusen skall vara på barnet som individ och dess välmående, utveckling och trygghet. Istället för att förakta folk som vill använda en form av diktatoriskt ledarskap måste man istället förstå mekaniken bakom detta beteende och hjälpa att hitta en annan metod. Polarisering mellan olika metoder funkar aldrig bra. Ger ju aldrig en lösning bara kamp. Det är väl därför man raljerar en del över hundintresserade som hundgalningar. Utifrån ser det ut som dem med olika uppfostrings metoder håller på att ”alfarulla” varandra. Till vilken nytta och för vem?

    • Det stämmer absolut.
      Och det är det jag menar med att vi saknar mycket när vi ska få fram våran poäng.

      Quickfixes är skönt, men man tar inte individen och hur den känner i besiktning. Precis som du säger så speglar vi oss i hur våra hundar/barn beter sig, och vi skäms om vi inte korrigerar ett oönskad beteende, även om vi känner i magen att det är onödigt och i bland rent av fel.

      Vi är (som den stora massan) dessutom lata, och orkar inte lägga den tiden det faktiskt tar att uppfostra, korrigera och sätta korrekta gränser som vi sen måste fullfölja.
      Vi styrs lite av bilden av det ”perfekta” eftersom vi konstant bombarderas av att allt annat än vad Cesar/nanny tycker är fel.
      Och om din hund inte följer dig slaviskt med sänkt huvud är det en olydig hund.
      Vi ställer enorma krav på vad som ska funka och inte funka. Men tar allt för sällan den egentliga tiden att berätta vad som är rätt, att ge dom ett korrekt alternativ, utan väljer istället att bara bestraffa ett felaktigt beteende.
      Lite som att lära en hund att ligga genom att bestraffa den när den står.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s