Danska hundlagen fungerar!

Man kan läsa i media att ”Den danska hundlagen fungerar”, att färre hundar har blivit attackerade sen man förbjöd visa raser.

Really, Einstein!?
på vilket sätt gör skulle det göra det till en korrekt lag?

Jag är ganska så övertygad om att om vi tex tänker på Hitler och judarna, så är jag relativt säker på att det var färre judar som tex begick rån efter att Hitler avlivade alla han fick tag på.
är inte det en ganska så självklar matematisk effekt?
har jag 10 st hundar av olika raser, med bra ägare och 10 pitbulls med kassa ägare så har jag ett problem
avlivar jag dom 10 pittbullarna så kanske det inte är så jättekonstigt att jag blir av med 10 st problemhundar?
men jag kan garantera att problemet inte försvinner förrän vi ändrar lagen och börjar avliva dom 10 kassa hundägarna.

vi kan fortsätta tänka lite på Danmarks pinsamma tankegång:
x antal fall av kvinnomisshandel(hundattacker) begås i Danmark per år
ett sätt att lösa det problemet är att avliva ALLA som har förutsättningarna för att misshandla en kvinna (attackera en annan hund).
det hade inte funkat, för det hade ju inneburit att vi var tvungna att avliva alla människor(hundar)
då ändrar vi på formeln lite, och kollar på statistiken på vilka är det som oftast misshandlar andra kvinnor (attackerar andra hundar).
ok, det är män(”kamphundar”) som är den stora procentdelen.
då avlivar vi dom, så är siffran förändrad.
vi har då förändrat statistiken på ett ganska simpelt sätt.
vi kommer fortfarande ha kvar fall av misshandel (attacker) men inte av ”fel kön(ras)” eftersom det inte finns några kvar som kan begå attacken.
frågan är då, var det genetiken i förövaren som står bakom attacken eller var det andra faktorer som spelat in?

bara för att man hittar en lösning så skapar det inte per automatik ett korrekt samhälle.
att man förföljer och förintar en ras för att komma till rätta med ett problem visar inget annat än ett otroligt cyniskt och äckligt sätt att se på empati och hur man värderar liv.

jag skulle vilja säga att det ska bli intressant att se hur siffrorna förändrats om 10 år, när personerna som skaffat (och inte kunnat hantera) större hundraser tidigare och skapat problemhundar, väljer andra raser istället, och dom börjar agera utåt.
men det går inte att vänta, jag vill ha stopp på det här nu, för det krävs inte nån raketforskare för att förstå att Danmark har valt helt fel väg att gå, och att dom har målat in sig i ett extremt fult hörn.
går statistiken åt det håll jag tror, vilket egentligen är den enda väg det kan gå, nämligen att andra stora raser står för betten, så blir Danmarks nästa steg, som dom måste ta, att avliva alla stora raser.
man kan ju inte gå tillbaks om 20 år och helt plötsligt återinföra dom andra ”hemska” raserna när dom har tex Golden och boxrar som står för skadorna.
(alla bett av småhundar räknas så klart bort eftersom dom inte har den bitstyrkan som dom stora hundarna har)

Jag kan verkligen inte förstå, hur mycket jag än försöker, att 2013 så har vi fortfarande ett välutbildat land som väljer att gå förintelsens väg.
det gör mig oerhört ledsen

Rumänien för Dog Rescue del: 3

man blir väldigt ödmjuk av att vistas bland så många liv, som är i händerna på mig och alla andra människor.
dom har en väldigt liten chans att hittas och väljas för att bli en ny familjemedlem.
medan dom flesta av oss tittar hos kennlar och annonser för att hitta den valpen från den rasen vi vill ha.
missförstå mig rätt, jag ser absolut inget fel i det.
även dom valparna är ett liv som behöver ett hem, det är synd bara att det känns lite som om det är antingen eller.
antingen så är man en renras-människa, eller så är man en blandras-människa.
och man ser lite ner på varandra från båda sidorna.

själv har jag en renrasig Border Collie, som kommer från en bondgård på Tjörn.
när jag köpte honom, så var det av 2 anledningar.
1: jag ville ha en Border Collie, det har alltid varit min absoluta favoritras.
2: jag var inte insatt i hur det såg ut med gatuhundar. visste inte riktigt att jag hade det alternativet.
hade det sett annorlunda ut om jag var lika insatt idag, som jag var då?
jag vet faktiskt inte.. jag är övertygad om att jag i båda fall hade haft 1 renrasig, och minst 1 gatuhund

men när man är där, och man får träffa dom alla själarna, och man slås av hur lika dom är fast det döljs av hur olika dom beter sig.
att man ser hos alla hur kärlekstörstande dom är
hur suget efter kärlek, både från människor och från andra hundar, är större än allt annat
och samtidigt så visar alla det på sitt unika sätt.
man kan inte låta bli att fastna för var och varannan, och jag kunde i princip se varenda hund som en syster/bror/mamma/pappa till min hund Barkley

paddock efter paddock kom utrusande, och man möttes av glädje och kärlek från alla håll och kanter.
alla hälsade på mig, men alla ville nästan med en gång till Adrian för kärlek från flockledaren.
och efter ett tag så frågade Adrian mig om jag kunde hjälpa dom med att testa att sammanföra 2 paddocks eftersom dom behövde en av dom tom.
så han ville att jag skulle vara med och först analysera dom 2 olika paddockarna under lek, och sen vara med vid sammanförandet av dom båda flockarna ifall nåt skulle inträffa.
jag fick träffa båda flockarna vid separata tillfällen och jag sa vad jag tyckte.
”med största sannolikhet så kommer mötet gå bra om vi ger dom tid och space. Men om det kommer skita sig mellan nån så är det mellan petra från denna flocken, och Giulia och xxx från den andra”
Petra är för intensiv och upp i varv, och som Giulia och xxx hanterade dom andra stressade hundarna som dom kände så ser jag en risk för att det KAN smälla här, men det borde inte bli allvarligt eller långvarigt.”
vi pratade lite fram och tillbaks om olika möjligheter och jag berättade hur jag tyckte att det skulle skötas, och vi beslöt oss för att köra.
jag satte på mig ett par handskar jag har som jag brukar ha när jag jobbar med aggressivitet (inte för att dom skyddar, utan för att dom är gjorda i ett material som gör att det är väldigt lätt att få grepp om hundar) och vi körde igång.
jag blev själv nästan lite chockad över hur rätt mitt antagande hade varit.
Giulia och xxx möttes av Petra som kom fram för intensivt, för nära, för fort, och Giulia bröstade upp sig tillbaks.
jag antar att den tiden som jag önskade skulle fått finnas, inte fanns, för att agerandet från tanterna som jobbade där, och assistenterna kom alldeles för tidigt och inte korrekt för min smak.
Adrian gav däremot både tid och space, precis som jag önskade att dom andra gjort också.
rätt var det var så small det och både Giulia och xxx satte tänderna i Petra.
jag fick tag i Giulia och fick bort henne rätt snabbt och enkelt och gav henne till en av assistenterna och fick sen ett bra tvåhandsgrepp på xxx som hade satt tänderna i petras öra och höll fast.
i samma sekund som jag inser att det enda man kan göra nu, är att bända isär munnen på xxx, så ser jag att damerna inte ser vilket bett xxx har fått (eftersom dom är på andra sidan av hundarna) så dom bara drar på.
och eftersom jag, dels aldrig pratar i dom här situationerna och dels inte pratar rumänska, inte kan säga nåt, så släpper jag ena handen och tar tag i en av assistenternas hand samtidigt som jag skakar på huvudet, för att visa att han inte ska dra.
korkad som jag är, så innebär det också att nu sitter min hand precis framför munnen på xxx och petra.
Petra biter till i panik över mitt ena finger, men släpper förvånandsvärt fort, och xxx sätter tänderna 2 gånger snabbt över handryggen.
även detta reflexbett och hon släpper båda betten med en gång.
detta innebär dock att nu är petra loss, och vi får isär dom.

inget av vad som hände är nån av hundarnas fel
inga av hundarna är aggressiva eller förtjänar ens en korrigering.
det var ett helt vanligt bråk i en pressad situation där hundarna kände sig trängda för att vi hade för bråttom.
vilket jag talade om för stackars Adrian som så klart skämdes.
jag förklarade att ska man jobba med hundar så är detta alltid en risk, och ska man jobba med rädda eller stressade hundar så är detta mer en tidsfråga än nåt annat.
och jag beundrade att han i princip på daglig basis utsatte sig för den risken, och att detta var ingens fel.
vi fick helt enkelt vara med när hundarna pratade med höjd röst med varandra.

paddockrna slogs ihop, minus dom 3 kombatanterna. Petra måste plåstras om lite granna vid örat och giulia och xxx ska få en annan paddock.

Alina tog hand om såren och gjorde rent dom lite snabbt och sen fick jag vara med om 2 steriliseringar.
inte min favoritdel på resan, men intressant att se.
tyvärr så började nu ögat svullna upp riktigt ordentligt efter sticket, och resten av ansiktet började följa med.
jag fick ta en sista promenad runt dom paddockarna som jag inte fått besöka än, och föll ohandlöst för en flicka som heter Jojo.
Nu efter att jag lyckats sammanföra Martina med mitt förstahandsval Lea, så är det Jojo som leder min lista.
Fantastiskt fin flicka, som är extremt rädd utav sig.
jag tror hon kan funka med mig och Barkley.
jag hoppas att jag får en resa till så att jag får chansen att tillbringa lite mera tid med henne.

efter detta så var det dags att bege sig till hemmet igen, och det resulterade i ytterligare en tripp till affären där jag köpte mer vatten och mat till hundarna och tog ytterligare en för lång promenad.
kom hem hem och tillbringade drygt 1 timma på skype med flickvännen där jag stolt visade upp mitt svullna ansikte och sökte sympatier för att bilen skulle komma och hämta mig kl 02 på natten, och jag hittills bara sovit 3 timmar drygt på hela resan.
och sen gick det snett igen.
efter att vi lagt på så fick jag en blixtrande huvudvärk och jag var tvungen att släcka ner alla lampor eftersom jag inte klarade av ljus.
tror det var en reaktion på sticket och solen.
så från 23-02 så pendlade jag mellan att ligga raklång på golvet i vardagsrummet och att kräkas på toaletten.
jag tog en snabb promenad runt kvarteret för lite frisk luft medan jag väntade på bilen.
det var inte direkt lugnande när man såg chaufförens min när han fick se mitt ansikte.
han såg ju när jag blev stucken, och nu fick han även se resultatet.

vi åkte iväg och hämtade först upp damen som hade passen och skulle hjälpa oss att checka in,
sen gick resan till flyget smärtfritt, förutom att vi var tvungna att panikväja för en hund precis när jag höll på att somna, vilket skrämde skiten ur mig
tog ett bra tag innan den kittlande känslan från benen försvann.
incheckningen gick smidigt, och jag behövde inte göra nåt förutom att fylla i ett papper per hund.
sen var mitt jobb i princip klart.

panik#1
när vi väl fick boarda planet, så blundade jag lite medan resten av folket skulle på, och dom skulle gå igenom säkerheten.
jag tänkte slumra lite tills dom kom med fikat.
helt plötsligt krängde planet till och min reaktion var ”jupp.. det var ju inte otippat direkt.. trodde iofs jag skulle stryka med i bilen på väg hit, men en flygkrash är ju rätt passande också”
när jag öppnade ögonen så inser jag att planet ”krängde” för att vi hade mellanlandat i munchen.
jag hade missat hela takeoff, och hela flygningen.
jag var rätt trött tydligen.
panik#2
när vi väl landar och jag tar en titt på biljetten för att kolla vilket gate jag ska till, så ser jag att vi har landat 5 minuter efter att min nästa boarding är.
så jag springer hela vägen till gaten, och munchens flygplats är fan inte liten.
kommer fram och min gate är helt tom.
kollar tavlan ovanför disk, och mycket riktigt så står det att det är detta planet jag ska med, och det lyfte 09:10, och kl är 09:13
jag försöker greppa situationen och förstå hur man kan sätta 2 plan så tight.. kollar telens klocka igen, och ser att nu är kl 08:14
så min kl hade precis ställt om sig frånb Rumäniens tid till ”normal” tid.
så jag hade drygt 1 tim kvar.
lättnad kan man säga.

dags för att leta reda på rökrummet
strosar bort med hjärtat fortfarande i halsgropen, och hittar rätt.
det lustiga är att på väg in i rökrummet går jag förbi en tjej som är otroligt lik en tjej som jag dejtade när jag var ca 20.. vilket vill säga, länge sedan
vänder mig om när jag väl kommit in för att se exakt hur lik hon var, och när vi får ögonkontakt så fattar jag att det verkligen är hon.
i rökrummet i munchen.
rätt otroligt
hon är på väg för att hälsa på sin pappa som ligger för döden i Grekland.
vi röker lite, och pratar lite snabbt om ditt och datt, och skiljs åt sedan med ett löfte om att höras när saker och ting lugnat ner sig.

resten av resan gick förvånansvärt smärtfritt trots allt.

och det var en otroligt fin känsla att se dom komma till sin nya flock!
och jag har följt alla bilder på dom sen dess.
man får nog ett speciellt band till dom små liven när man följt med dom så länge.

tack för ordet
IMG_4628jojoIMG_4615 IMG_4612 IMG_4614 IMG_4601

I Rumänien för Dog Rescue del: 2

När jag går förbi bur efter bur i hägnet så är det första som slår mig ljudet.
det är en symfoni av uppmärksamhetskrävande skall som försöker överrösta varandra.
det andra som slår mig är lukten.
det går inte att sticka under stol med att det är en väldigt speciell doft/stank där
och det är nästan bra, för att när man tittar på hundarna (dom räknade med att dom hade ca 160-170 när jag var där) så är det lätt att se att dom flesta faktiskt ser lyckliga ut
dom får mat, mänsklig kontakt, skydd över huvudet.
dom får leka med vänner, dom får markera över andras markeringar i playpen(Lekplatsen där dom får springa av sig), och allt sker regelbundet.
stanken tvingar mig tillbaks till det verkliga i det hela.
att det här är hundar som, absolut har kommit en otroligt bit på vägen och fått en otrolig chans, men som helst ska gå hela vägen och komma till en helt egen flock.
MEN man måste komma ihåg att dom har det bra jämfört med hur dom hade det innan.

alla tog emot mig med ett leende och Alina visade mig stolt omkring i lokalerna, men berättade även sorgset om situationen, och svarade vänligt på alla mina frågor.

ljudet och lukten i ”valprummet”, var nästan för mycket.
Det gick inte att prata med varandra utan det var mer blickar mellan oss och hundarna i burarna.
Alina knackade mig på axeln och pekade sorgset på en bur nere i högra hörnet.
jag gick fram till den, och i den så satt det en jätterädd pitbull.
jag sträckta fram handen och den sökte först ögonkontakt med mig, för att sen långsamt ta sig fram och slicka mig 2 gånger långsamt på handryggen, och sen gå tillbaks längst in i buren.
det första som slog mig, var att den garanterat blivit misshandlad, hela kroppspråket tydde på gamla dåliga erfarenheter.
det andra var att den enda anledningen till att den kom fram och hälsade på mig, var för att jag ville det.
hälsade för att vara till lags.. för att inte jag skulle bli arg
tydligen hade dom fått ett samtal om att det var en galen pitbull på gatan som dom var tvungen att komma och hämta, för att den bet folk. vilket inte alls stämde enligt Alina.
Men dom ville bli av med den från gatan.
Man vet inte hur den hamnat där, men pitbullar på gatan brukar alltid tyvärr ha en tragiskt historia
som många av dom andra så klart

vi går runt bland dom olika ”paddocks” som hundarna är i(dom stora burarna på gården) där det vistas allt från 5-10 hundar per paddock.
i princip varje hund skällde mot mig.
det kändes som att alla ville berätta sin historia, och alla ville att jag skulle lystna på just dom.

efter ett tag så sa jag att jag inte kunde hålla mig längre.. jag ville träffa Fulga.
vi gick mot playpen, och han förklarade att det var där Fulga tillbringade sina dagar, efter en incident dom hade för ett bra tag sen.
dom vågar inte låta henne vara ihop med dom andra eftersom Fulga är en stor och stark flicka, och händer nåt så kommer hon garanterat gå vinnande ur det, men det kommer med största sannolikhet sluta sämre för den andra.
vi gick in och vi möttes av en glad hund som sprang fram till oss, nosade snabbt på mig, och sen vidare till sin favorit-Adrian och ville leka med honom.
jag fick chansen att leka lite med henne, eftersom Adrian lämnade oss ensamma och vi hade extremt roligt, och det var väldigt intressant att se henne in action, och se hur hon betedde sig, och vad som triggade henne.

Fulga

Jag fick även chansen att ta ut henne på en promenad i koppel ute på en äng.
Och det var där man märkte vilken styrka denna flicka hade.
jag tänkte först skriva att hon inte hade koppelvana men det är inte sant.
hon vet exakt vad koppel är, för hon ställer sig som ett ankare när hon ville lukta på nåt och jag ville gå vidare.
det var omöjligt att rubba henne om hon inte gick med på det.
när hon gick bredvid så gick det bra, men när hon ville gå åt ett håll, så var det bara att haka på.
jag testade att korrigera henne när hon gick fel, och även om hon inte gillade det, så lyssnade hon
det krävs mycket jobb och det krävs en van hand för den här tjejen.

efter ett tag så var det dags att få träffa första paddocken, vilket tyvärr även var dom (typ) enda som jag fotade.
sen blev jag lite för tagen för att ens minnas att jag hade med mig kameran.
det är en väldigt skön känsla att stå där i mitten och se 8 hundar komma lyckligt springandes mot en.
alla sprang fram och luktade på mig, vissa hälsade lite snabbt och drog sen vidare.
andra stannade kvar och ville leka.. ville kramas och ha kärlek.
nån vågade inte ens komma fram först, utan sneglade bara på främlingen.

Adrian har gjort ett otroligt bra jobb med att välja vilka hundar som ska bo ihop, och det är fascinerande att se hur det bildades par som lekte, för att sen bjuda in en tredje, och sen leka själva igen.
att se samspelet mellan dom, och även hur dom efter en stund, splittrades för att lukta av stället och se vilka som hade varit där.
och sen när dom kände att dom var klara (att tiden tagit slut) så samlades dom vid dörren, och var klara och redo att ge sig in i paddocken igen för att lägga sig i skuggan och vila.
underbart att få träffa alla dessa individer..
IMG_4597 IMG_4520 IMG_4522 IMG_4524 IMG_4525 IMG_4527 IMG_4529 IMG_4531 IMG_4533 IMG_4539 IMG_4541 IMG_4543 IMG_4545 IMG_4546 IMG_4550 IMG_4554 IMG_4555 IMG_4556 IMG_4559 IMG_4561 IMG_4562 IMG_4566 IMG_4576 IMG_4577 IMG_4582 IMG_4585 IMG_4592 IMG_4593 IMG_4594 IMG_4595 IMG_4596

I Rumänien för Dog Rescue del: 1

Jag fick möjlighet att åka till Rumänien som, vad som kallas för, resenär.
Vilket i praktiken innebär att man att man har ansvar över hunderna under resans gång, tills man är framme och dom får träffa sina nya familjer.

Det har minst sagt varit en omtumlande resa.. på många sätt.
och en realitycheck, på väldigt många sätt.

detta kommer troligen bli ett långt inlägg, vi får se om ni orkar hänga med hela vägen.

Resan hit var extemt lång för mig, eftersom jag bor i gbg, och flyget åkte från sthlm.
så.. jag tog bussen från Gbg strax efter 23 på natten mellan 25-26
en resa som tog 7 1/2.. och eftersom jag var exalterad och sätena var obekväma, så lyckades jag bara få 1 tim sömn på den sträckan.
väl framme möttes jag upp av en herre vid namn Leif, som lämnade över burarna som dom 3 lyckliga hundarna ska få resa i.
In i planet för en resa på ca 1h.20 för att mellanlanda u Dusseldorf, i ca 5 minuter.
det var rusch från det ena planet till det andra.
den resan beslöt sig för att ta 2h.40.
Väl framme i Bukarest möttes jag upp av chauffören som skulle köra mig till lägenheten jag övernattade i.
Det där var en resa på över 2 timmar.
MEN.. det är här allt det häftiga börjar.

jag är ju medveten om att det finns extremt många gatuhundar i Rumänien, det har man ju hört
men det där med att höra att nån säger att det är extremt många hundar ute, det är inget som man riktigt förstår ändå
dom första 20 -30 minuterna i bilen, så räknade jag till 23 gatuhundar.
betänk då detta, jag sitter i en bil som åker relativt fort, och det är 29c ute.
det där är alltså hundarna som orkar vara aktiva i värmen, och dessutom befinner sig på ett avstånd som gör det möjligt för mig att se dom från bilen.

vi kommer ut på en större väg, och ökar hastigheten till över 100kmh.
mitt fönster är helt öppet och jag fotar lite här och lite där, mest hundar så klart.
men nu är det mest bara fält, och där finns det ingen anledning till hundarna att vistas, så det blir mest att jag tittar bara
framför oss så blir himlen helt plötsligt extremt svart, och jag och chauffören gissar om vi kommer lyckas undvika regnet och åskan eller inte
jag tittar ut på min sida, och helt plötsligt känns det som om jag får ett knytnävsslag på ansiktet.
instinktivt så lutar jag ner huvudet och känner jag att det är nåt som hänger och fladdrar under öget, och den första tanken jag fick faktiskt, var att nåt föremål flugit in i ansiktet och det jag känner nu är en bit kött som fladdrar i vinden.
Vilket resulterar i att jag inte vill sätta fingrarna där och infektera nåt eventuellt sår, utan kollar i spegeln i stället.
då får jag se att det är nån form av muterad jättegeting som sitter kvar där med gadden inborrad alldeles för obekvämt i mitt ansikte.
jag får tag på getingen och avlägsnar den, eftersom den inte visar några som helst intentioner på att göra det själv.
och får sen dessutom tag på gadden.
ungefär här så känns det lägligt att berätta att det gör jävligt ont!
vi åker ett tag till, men sen känner jag att jag måste stanna till nånstans och skölja av ansiktet, så vi svänger in på en rastplats.
och så klart, så fort jag kliver ut, och nu menar jag att det var synkat på sekunden, så kommer regnet.
vi gör ett tappert försök att stå där så jag får skölja mig, men regnet ökar, så vi hoppar in i bilen.
och naturligtvis så slutar regnet så fort dörren stängs.

ett bra tag senare så är vi framme vid huset, och han gör en sväng in på en parkeringsplats.
det första som möter mig är en flock på 4 st hundar som ligger och sover i solen, och längre bort ligger det 3 till
samt x antal som bara strövar omkring
och det är här det slår mig vad extremt många faktiskt betyder i Rumänien.
det betyder en jävla massa hundar.
Uppe i fönstret så står jag och tittar ut på alla hundarna utanför och betraktar hur dom möter varandra
vad dom gör när dom möter människor, vad människorna gör osv..
det är en trots allt, mitt i misären, extremt vackert att se på

jag drar iväg och handlar och ser 7 st på den korta vägen till affären
snabbar mig hem och äter, sitter ett tag vid datorn, men sen kan jag inte hålla mig längre, så jag beger mig ut i kvällen och bara strosar runt i ett par timmar.
sätter mig lite här och där och tittar på hundar
frågar människorna jag möter lite saker, och ibland får man svar med enstaka engelska ord.
andra gånger så pekar dom på andra hundar för mig att fota, eftersom dom sett mig förfölja och fota hundar.
alla trevliga, och alla ler nyfiket åt mig
jag går runt i cirklar runt kvarteret, förföljer vissa flockar
betraktar det egentligen obefintliga språket mellan människa och hund, och kommer snabbt fram till att människorna här, har undermedvetet lärt sig prata hund.
dom är så otroligt vana vid hundarna här, så dom lyfter inte på ögonen ens om det kommer en hund springande.
barnen springer förbi hundarna på en halvmeters avstånd, skrikandes och tjoandes, och hunden lyfter inte ens på huvudet.

både människa har hamnat på samma nivå, man ignorerar den man inte har nytta av, eller vill prata med, och kontaktar dom andra.
hundarna går i båge runt både främmande hundar och människor, och människorna gör detsamma när det är många hundar på ett ställe.
larmaren i varje flock varnar snabbt om en inkräktare (jag) kommer för nära, och nyheten sprids från flock till flock.
det är magiskt att höra hur vaktaren i dom andra flockarna signalerar att dom uppfattat hotet, och för det vidare
helt plötsligt kommer det hundar från alla vrår för att titta på denna eminenta inkräktare som sätter sig på huk med en stor svart klump i ansiktet som både låter och blixtrar
vissa blir väldigt nyfikna, och andra livrädda.
hundarna börjar göra sig ordning för natten, och försvinner en och en
in i tomma övergivna byggnader, under bilar och vissa bara tycker att dom ska sova där dom är.. mitt på parkeringen

jag kollar på klockan och ser att den redan passerat 02, och jag förstår varför jag också är trött.
så jag erkänner för mig och hundarna att det är dags för mig att knoppa
jag däckar som ett ljus!
för att vakna 2 timmar senare, med en enda tanke i huvudet.
Hund!
omöjligt att somna om, så jag beslutar mig för att gå ut och vakna med hundarna, så jag kör samma promenad igen
överallt så ser man hundar som vaknar och sträcker på sig långsamt..
luktar sig fram, för att ta sin morgonkiss, och sen lägga sig och snooza ett tag till

när kl närmar sig 07 så får jag en ide, och tar ett beslut som man kan ta när man reser själv
så jag går till affären igen, men ser att den inte öppnar förrän 07:30, så jag hänger på deras stora parkering och spanar på hundar tills dom öppnar.
jag hänger på mig kameran, och vandrar glatt in, med bestämda steg till djurmatsavdelningen och lastar på mig ointelligent mycket mat.
inser att det inte kommer räcka med mina 2 armar, så jag köper så mycket hundmat jag orkar bära och lägger till 10L vatten, och lite plastskålar.
det var 29c igår.. det är tufft för dom.
jag ställer dunkarna med vatten utanför huset, och går upp med maten, och tar ett par vänder fram och tillbaks till affären tills jag lyckats få ihop 40L vatten och lite mera mat
mao.. jag har bränt min matbudget, och har väl kvar så det räcker till lite bröd och cigg.. men jag har mat hemma tänker jag
så nu spenderas resten av morgonen att jag går omkring och lägger ut mat och häller upp vatten runtom
med lite avbrott för att springa upp i lägenheten för att fylla på förrådet.

jag hinner inte mer än att sätta mig i 2 minuter och ta en cigg och några bilder innan en bil stannar framför mig och tutar.
det är min skjuts till hägnet.

och det får bli min cliffhanger tills jag kommit hem och skrivit ner resten.
just nu håller mina ögon på att korsa varandra pga sömnbrist, och det är ingen ide att jag lägger mig, för bilen kommer och hämtar upp mig 02:30

men här får ni lite bilder iaf (oredigerade)

 

Rip Shiva

shiva

får skjuts hem från jobbet igår kväll.
kl är runt 22, när vi så gott som är framme vid Kungssten, så gör bilen framför oss en tvär inbromsning, och vi ser att det är pga en lös hund som springer mitt i vägen.
det är en stor fin hund.
Linda stannar bilen och jag hoppar ut och går fram mot hunden, hon trippar vidare ett par steg och stannar till och tittar mot mig.
hon är kanske 10 meter ifrån mig och står mitt i vägen.
jag sätter mig på huk och ber henne komma till mig
hon hinner inte ta mer än 3-4 steg innan en bil kör förbi henne och skrämmer henne.
hon vänder sig om och springer mot trafiken och sick sackar mellan bilarna.
jag springer efter henne men hon är alldeles för snabb
hon håller sig drygt 50 meter framför mig hela tiden, tills jag tappar henne ur sikte i en kurva.
jag fortsätter springa längst den vägen jag tror(hoppas) att hon sprungit.
jag hinner precis se henne försvinna in i Gnistängstunneln, och jag följer efter henne.
jag ser henne aldrig i tunneln, men jag vet att hon är där.
lungerna håller på att sprängas, benen vill vika sig.
jag ser längre fram att bilar bromar in, och väjer undan
ingen bil har stannat en enda gång, trots att dom ser att en hund springer mitt i vägen, och att nån springer efter.
jag ser henne fortfarande inte, men försöker öka takten för att inte tappa henne när hon kommer ut

att hoppa ur en bil mitt i vägen, och att springa i tunneln mot trafiken i mörkret var långt ifrån det smartaste jag gjort, kommer jag att tänka på i efterhand.
men just nu är jag rädd för hennes säkerhet.
jag fortsätter springa, och när alla mina krafter är slut, och när jag symboliskt ser ljuset i slutet på tunneln, så får jag se henne ligga där vid kanten
hon rör sig inte..
jag springer fram till henne, ställer mig på knä och försöker se om hon andas
jag ser inga livstecken, men hoppas att dom finns där, men att dom är för svaga för att se i mörkret
jag lyfter upp henne och ber hennes tunga livlösa kropp längst kanten och längtar efter luften och regnet
jag kommer ut och lägger henne vid väggrenen och ser hur vacker hon är
men hon har somnat för gott nu
man kan knappt se att hon har varit med om en olycka, förutom lite blod på hennes tunga och lite andra skador
men hon är så vacker när hon ligger där
Linda kommer och är snabbt på telefonen, hon ringer både djurambulansen och polisen
polisen kan inte komma nu, och prioriterar det inte eftersom hon inte ligger mitt i vägen
Men Linda får djurambulansen att komma
Ingen av oss vill lämna flickan själv, så vi stannar kvar
vi är båda genomblöta av regnet, men vi vill inte gå
vi stannar med flickan och jag kan inte låta bli att smeka hennes ansikte hela tiden
det måste gått fort
hon ligger så stilla och jag känner hur hon blir kallare och kallare under min hand
jag vet inte hur länge vi satt där.. 30 minuter.. en timma.. jag vet inte
till slut kommer ambulansen, och chauffören ser uppriktigt tagen ut hon med
hon har en chipläsare med sig, och tack och lov så är hon märkt
hon säger att hon ska köra henne till blå stjärnan och säger att vi inte behöver följa med
Linda och jag tittar på varandra och säger nästan samtidigt att vi gärna vill följa med
det känns fortfarande inte rätt att lämna henne
jag bär in henne till ambulansen och säger att jag vill åka med i ambulansen
jag vill inte att hon ska åka själv där
på nåt sätt så känns det som en skyldighet att följa med henne så länge jag kan och får
vi kommer fram och får rulla in henne på bår fram till receptionen
dom tar alla uppgifter och tar mitt namn och nummer så att dom kan ringa mig med namn, och jag kan fortfarande inte låta bli att smeka hennes ansikte
klockan är närmare 00 när jag smeker henne en sista gång och vi lämnar henne där

det var omöjligt att sova i natt.. jag kan inte fått mer än en timmas sömn
mina kläder luktar fortfarande av henne och jag kan inte sluta tänka på henne

jag hoppas dom hittar ägaren, och jag hoppas dom får veta att det måste gått fort
och jag hoppas dom förstår att vi försökte verkligen
och jag är så ledsen att jag inte kunde göra mera
men hon led inte
och hon hade sällskap hela vägen

edit: jag har fått tag och pratat med ägarna.
det var ett tufft samtal, men jag vet att det är bättre att dom får veta

hundgalningar

Det finns vissa kategorier av människor som alltid får slå nerifrån.
För att dom klassas som fanatiker eller bara rent av galningar.
Ett par exempel är feminister, djurrättsaktivister och vi hundgalningar.
I grund och botten så får vi delvis skylla oss själva(nu pratar jag bara om oss hundgalningar, men jag skulle lika gärna kunna dra alla över en kam).

Vi blir sällan hörda.. ingen tar ju riktigt det här med djur på allvar i den bemärkelsen.
Man räknar liksom att allt ska funka.. man ser hundar på stan, i parkerna osv.. och den stora massan ”mår ju bra”.
Man väljer att blunda för en hel del hemskheter, och som bekant, ser man inte så vet man inte.
Och vi, i ren frustration över att inte bli hörda när vi försöker förändra, slutar prata och börjar skrika.
Det är där vi har förlorat så otroligt mycket.
I ren panik så glömmer vi så enkla saker som t.ex pedagogik, eller hur folk i allmänhet funkar.
Och vi har kommit längre ifrån vårt mål.

Detta är ganska så logiskt och självklart för mig, så jag lämnar det, för det är egentligen inte det jag vill prata om.
Vad jag vill prata om är en besynnerlig konsekvens av det här.
Och i det här så ingår Cesar Millan.
Jag har fortfarande inte träffat nån som är hundkunnig/hundinstruktör/hundpsykolog osv som tycker speciellt bra om honom. Och det förstår jag, han är långt ifrån en favorit hos mig.
MEN, och förlåt att det tog sån tid, det är här det intressanta kommer.
Det är här det korsas mellan resultatet av att skrika istället för att prata och att bry sig om hund på en annan nivå än en ”vanlig” hundägare.
På nåt sätt så är det som att vi har förlorat tyngd i vad vi säger, även i våran ”branch”.
Cesar har fått sådan genomslagskraft med sin symptomhantering och sina enkla recept på hur du får en fantastiskt lydig hund, så att när vi förklarar att det bara är en tv-show, och att det inte finns enkla sätt att bli av med problem eller att det där med att alfa-rulla en hund skadar mer än det gör nytta, alternativt att vi råkar nämna att det är mycket lögner han kommer med, samt att många av hans metoder är direkt skadliga för hunden, ja då räknas vi bort som oseriösa hundgalningar.. igen!

Det är så lätt att se att det ”funkar” det han gör på tv.
Det blir så tydligt.
Och av nån anledning så har det blivit ok att utsätta sin hund för övergrepp, för att ”en hund behöver ledarskap”.
Och eftersom det ”funkar” det Cesar gör, så måste ju hans metoder vara rätt.
Och ja, det funkar, absolut!
Men, 2 saker.. jag kan få en hund att lyda mig blint genom att sparka och slå på den också.
Jag kan piska en hund varje gång den gör fel, och få den att sluta göra fel.
Är det rätt för det?
Hur kommer det sig att i hundvärlden så ska ändamålet helgar medlen, fortfarande gälla?
Varför har folk så svårt att förstå att en lydig hund inte per automatik betyda en lycklig hund?

Det är skillnad på att älska att ha hund, och att älska hund!

återkomst

Jag har varit borta härifrån ett tag om ni nu inte märkt det.
Det har hänt mycket positivt i livet, och nu även lite negativt.

Det positiva är att jag är mitt i min utbildning till hundpsykolog, och saker och ting går fruktansvärt bra (och fort).
Jag jobbar som hjälpinstruktör på Nya varvets hundskola, i Gbg, där Mia och Eva har hjälpt mig otroligt mycket i min väg att uppnå mina mål.

Barkley har dessvärre varit väldigt konstig i magen ganska länge nu, och efter ett viktras så åkte till vet med honom för att ta reda vad det är som står på.
Som det ser ut nu (vi väntar på det slutgiltiga provsvaret) så har han med största sannolikhet EPI (Exocrine Pancreatic Insufficiency) vilket betyder att hans kropp har en felkoppling som gör att den försöker stöta bort hans bukspottskörtel.
tyvärr så är det en kronisk sjukdom, men man kan få bukt med den med specialfoder och med medicinering.
Hans liv kommer dock få se lite annorlunda ut, eftersom han inte får vara lika aktiv som han varit tidigare, eftersom han inte har tillräckligt mycket näring i sig för att kroppen ska klara det.

Om det är nån här som har erfarenhet av EPI, och har tips och råd att komma med så är det välkommet.
Gärna gällande foder.
Och även ni som har erfarenhet av att Barfa era hundar.

Jag lovar att bli mer aktiv här igen nu!
garden dog

andningsuppehåll

som ni har märkt så har jag inte skrivit här på väldigt länge, och det har sin förklaring.
efter att ha varit inblandad i lite olika ärenden, och medlem på olika forum/fb sidor, där man ”värnar om dom små”, ”för en talan för dom utan röst”, och ”jagar rättvisa” så blev jag helt andfådd efter att ha läst och kommenterat där.
antingen så är det död åt precis alla poliser, eller så är det rasistiska glåpord.
är det verkligen så otroligt svårt att hålla personer ansvariga för handlingar istället för en hel yrkeskår eller ett helt folkslag?

Det är rätt övermäktigt att försöka få makthavare att förstå och ändra sig i hur man ser på djur, när man dessutom måste slåss med dom som är ”på vår” sida.
Det känns som man står och försöker applådera med en hand, och undrar varför det inte låter nåt.
Om inte vi, som är dom som ska ”slåss” för dom utan röst, kan komma överens med varandra, hur fan ska vi kunna komma överens med nån annan?

Jag saknar lite vuxna kommentarer och personer att bolla med, för just nu så är det sandlåda nästan precis överallt!

 

små hundar men mindre människor

Jag sitter i soffan med min hund Barkley sovandes med huvudet i mitt knä.
En Border Collie på dryga 14 månader.
Vi har ett samspel med varandra, och vi förstår varanda i det mesta.
Vi har en dialog.
Jag har en röst, och han har en röst.
Han talar om för mig när han vill ut, när han är hungrig, när han vill leka eller när han har ont.
Han pratar, och jag förstår hans språk.. hans röst.
Jag hör honom
En man, och en liten hund.
Och jag hör honom.

Astrahundarnas röster hörs inte, dom som har makten över livet på dessa hundar, dom hör inte.
Dom låtsas inte om rösterna, dom låtsas som om att hundarna inte har känslor, inte kan känna smärta, inte kan känna oro.
Ändå så är det många av hundägarna som är tvugna till att söka specialisthjälp för att hjälpa sina hundar som lider av oro, ångest och rädsla.
Så antingen förnekar makthavarna på Astra att hundarna är kapabla till att känna nåt emotionellt över huvudtaget, eller så idiotförklarar dom alla hundägare världen över.

Aftonbladet har nu bekräftat att Astra har lyckats smuggla ut 30 av dom aktuella Beaglarna till England via Ängelholms flygplats i Skåne.

Hundar som inte behövs för deras syfte i Sverige, väljer dom att sälja vidare till andra djurförsök i England, och har kategoriskt vägrat sälja hundarna till folk som vill ge dom ett bättre liv.
Ett liv.
I stället så ska hundarna fortsätta tillbringa sitt liv instängda i burar.. bakom galler.
och utsättas för diverse grymheter.
Astra kunde gjort lite nytta här, för hundarna och sig själva.
Dom kunde sålt hundarna till folk som hör deras röster.
Till folk som bryr som om liv.
Som inte vill tillfoga skräck eller smärta.
Som är större än att använda förlegade ursäkter för att få fortsätta utöva övergrepp och maktmissbruk.
Det kunde ha visat på ett hjärta.. som dom låtsas ha, för dom gör ju det här för människans skull.
För dom vill ju hjälpa människan.
Det är inte alls pengar som ligger bakom Astra.
Utan bara en god vilja för att rädda världen.
Men tills dess att dessa lögner blir sanningar, så bojkotta Astra.
Det finns andra vägar att gå.
Det enda dom bryr sig om är plånboken, så det är den vi måste tömma.

Jag ber er alla, som har bekanta i England, att berätta Astrahundarnas historia för dom.
Ge dom en röst.
Låt oss föra deras talan, och låt det eka på Engelska via era vänner.
Låt oss berätta historien om dom som är trötta på att vara ignorerade.
Om dom som blir klassade som rabiata idioter för att dom vädjar om andras liv.

Låt dom inte plågas ihjäl, utan att ni har gjort något, hur litet det än är.
Allt räknas.
Om vi är många som viskar, så blir det till ett vrål.

nyåret

Det är fantastiskt hur folk resonerar, och hur otroligt viktigt det är med traditioner, oavsett vad eller vilka det drabbar.
Och det är ganska intressant att vi som land värnar så starkt om ”våran rätt att använda fyrverkerier” när man samtidigt förbannar andra länder för deras traditioner, som tex tjurrusning, tjurfäktning, slänga ner barn från tak, osv..
listan på traditioner som vi ”inte godkänner” kan göras lång.
Men GUD förbjude att nån skulle nalla på våra traditioner.

Om man skriver nånstans att man som hundägare, med en gnutta empati, anser att fyrverkerier är en förlegad tradition, som inte tillför nåt annat än ett par sekunders beundran, och har så otroligt många negativa aspekter, då tar det inte lång tid innan man får kommentarer som: ”sluta gnälla” , ”Sluta dalta med hunden så slutar den vara rädd” osv

Det som är det intressanta är att dessa förlegade teorier har så svårt att släppa fästet i folks medvetande.
Det är som att folk läser en sak för x antal år sedan, och sen så är det den absoluta sanningen.
Man har hört att man ska inte trösta en rädd hund, man ska ignorera den.
Det är en ohyggligt stor skillnad på att ge hund tröst och förstärka dess oro, och att vara ett stöd för hunden när den är rädd.
Men även om skillnaden är stor, så är det samtidigt en hårfin skillnad på vårat beteende när vi ska visa rätt signaler för hunden.
Faktum är att du som hundägare och flockens ledare, måste visa att du:
1: Hör smällarna
2: Uppfattar hundens rädsla
3: Visar att trots detta så är det inget att oroa sig för.
Och det är ingen lätt uppgift när vi pratar om rädsla som kommer från instinkt.
Det är lättare att hantera en hund som har blivit skrämd av ett ljud en gång, men betydligt svårare att bryta ett djurs instinkt.

Kemikalieinspektionen gjorde en undersökning efter ett larm av giftiga raketer, och resultatet blev att sex av åtta fyrverkeripjäser innehåller det livsfarliga ämnet hexaklorbensen.
”Forskning visar att hexaklorbensen bland annat kan orsaka cancer, skador i hjärnan samt störa hormonbalansen.

Hexaklorbensen tillhör ett av världens tolv värsta miljögifter, ”the Dirty dozen”, tillsammans med ökända kemikalier som DDT och PCD. Ämnet är förbjudet i Sverige sedan 1980 och sedan 2004 omfattas det av Stockholmskonventionen, ett globalt avtal för att stoppa produktion och spridning av vissa långlivade organiska föroreningar.

Alla åtta undersökta fyrverkeripjäser innehåller dessutom en eller flera av tungmetallerna bly, kvicksilver, kadmium och krom, som Sverige länge arbetat för att reglera.”

Fyrverkerier innehåller dessutom Bariumsalt, och det räcker med så lite som 1-15 gram för att förgifta och döda en medelstor hund.
Det är mao otroligt viktigt att vi inte låter våra hundar nosa runt på vad dom vill ett tag framöver.
Det är dessutom då inte bara raketerna som har ämnet, utan det kan även falla ur behållaren och ligga var som helst.
Detta drabbar då naturligtvis även dom vilda djuren.

ca 200 personer skadas per år av fyrverkerier så allvarligt att dom måste uppsöka akuten.
ca 150 bränder startar per år pga fyrverkerier
Över 35000 hundarägare måste vända sig till vet för att få psykofarmaka utskrivna för att klara nyåret.
krigsskadade personer och äldre personer kan uppleva detta som en otroligt stressande period.

Det finns butiker som har tagit sitt ansvar, som tex Rusta, Coop, Axfood, Ica Maxi
Och det är ett steg i rätt riktning.
GP har fortfarande sin årliga fyrverkeri-show, som kostar dom 250000:-
Och då är det naturligtvis inte inräknat vilken skada natur och djur tar av deras utsläpp.
GP är en tidning som jag definitivt kommer bojkotta hädanefter.
Och jag uppmaner er att göra detsamma

Med all den kunskap som vi har idag, och så empatiska som vi utger oss för att vara.
Så snabba vi är på att döma andra länders traditioner.
Hur kan vi då rättfärdiga att vi fortfarande använder fyrverkerier.
Och speciellt under så extremt okontrollerade former?
Det är inte många steg man behöver ta dagarna runt nyår för att se ungar som tänder smällare och raketer till höger och vänster.
Och eftersom dom dessutom har svårt att tänka steget längre, är det inte ovanligt att dom skjuter prick mot folk, fönster och ljud.

 

Nyåret

2 rädda hundar, och en som försöker lugna och trösta